De praktiska åtgärderna för att grunda Centralförbundet för de gamlas väl inleddes den 2 februari 1949, när en grupp personer engagerade i äldreomsorg samlades för att diskutera frågor kring åldrande och den äldre befolkningen.
En betydande brist konstaterades vara att det inte fanns någon samarbetsorganisation som kunde samordna arbetet och underlätta kontakterna mellan de aktörer som arbetade inom äldreomsorgen.
Vid grundandemötet 1949 beslutades namnet Vanhainsuojelun keskusliitto – Centralförbundet för de gamlas väl. Förbundets finskspråkiga namn ändrades i samband med en stadgereform 1974 till den nuvarande formen Vanhustyön keskusliitto – Centralförbundet för de gamlas väl rf.
Sedan 1991 har förbundets kansli haft sin verksamhet i Malm, på adressen Malmin kauppatie 26.
En mer omfattande historik om förbundets verksamhet har sammanställts av docent Kari Pitkänen i boken ”Puoli vuosisataa vanhustyötä – Vanhustyön keskusliitto 50 vuotta” (1999). Om verksamheten på 2000-talet publicerades historiken “Tavoitteena ikäystävällinen Suomi”, skriven av FD, fackförfattare och historieforskare Timo Mikkilä.tiin historiikki “Tavoitteena ikäystävällinen Suomi”, jonka kirjoitti fl.tri, tietokirjailija ja historiantutkija Timo Mikkilä.
Vägskäl inom äldreomsorgen och förbundet
1879 utfärdades fattigvårdsförordningen: kommunerna uppmanades att grunda särskilda arbetshem för fattigvårdens behov.
1922 trädde fattigvårdslagen i kraft: den betonade kommunernas skyldighet att ta hand om sina äldre.
1937 stiftades folkpensionslagen (den nya folkpensionslagen stiftades 1956).
1949 inleddes arbetet för att grunda Centralförbundet för de gamlas väl den 2 februari. En grupp personer samlades för att diskutera frågor kring åldrande. Idén om att grunda en samarbetsorganisation föddes inom Societas Gerontologica Fennica ry, som arbetade för att främja vetenskaplig forskning om åldrande. Förbundet hade sexton grundarorganisationer. Vanhainsuojelun keskusliitto grundades i Ständerhuset den 22.4.1949.
1950-talet
Till en början var verksamheten mycket Helsingfors-centrerad och betraktades som ”fruntimmersverksamhet”.
1952 grundades Vanhustens rådgivnings- och hemtjänstbyrå.
1953–1958 verkade butiken Vanhain työ.
1954 ordnades den första nationella De gamlas dag.
1959 hade förbundet 35 medlemsorganisationer.
1960-talet
Tyngdpunkten låg på privata ålderdomshem och mentorskap för dessa.
1964 grundade förbundet tillsammans med Röda Korset och Befolkningsförbundet Hemtjänstcentralen för att utveckla hemtjänst för äldre i Finland. De första hemvårdarna utexaminerades i april 1964.
1965 startade förbundet arbetsförsök för äldre i Riihimäki, Janakkala och Hausjärvi.
1966 blev hemvårdsverksamheten lagstadgad när lagen om kommunal hemvård trädde i kraft.
Verksamhetsledare: Verneri Louhivuori.
1972 utreddes utbildningsbehovet inom äldreomsorgsorganisationerna, vilket lade grunden för utbildningsverksamheten.
1970-talet
1972 blev den andra veckan i oktober nationell De gamlas vecka.
1973 inleddes ett försök i sex kommuner (Idensalmi, Villmanstrand, Riihimäki, Pielavesi, Somero och Taipalsaari) för att kartlägga äldres servicebehov, vilket ledde till att stödtjänster inom hemservicen infördes i Finland.
1974 ändrades förbundets namn till Vanhustyön keskusliitto – Centralförbundet för de gamlas väl rf.
1977 lades Hemtjänstcentralen ner och utvecklingen av hemservicen överfördes till förbundet. 100 nya arbetstagare följde med.
Verksamhetsledare: Tertta Sundholm.
1980-talet
Verksamheten omfattade aktiv utbildning, förberedelse för pension, servicebilar och projekt för att utveckla ålderdomshem.
1984 genomfördes VALTAVA-reformen: staten gav nya direktiv för sitt deltagande i utvecklingen av kommunala socialtjänster.
1988 öppnades landets första dagcenter för dementa äldre i Helsingfors i samarbete med Alzheimerförbundet. Samma år startade VASARA-projektet, vars syfte var att utveckla ålderdomshem till servicehus.
1989 hade förbundet 219 medlemsorganisationer.
1990-talet
Diskussionerna fokuserade på innehåll och kvalitet i äldreomsorgen, och Hyvä Ikä-mässan startades.
1994–1998 genomfördes förbundets första stora projekt för att utveckla dag- och stimulansverksamhet för äldre. 2500 äldre deltog, boende hemma, i servicehus eller på ålderdomshem.
1999 hade förbundet 323 medlemmar.
Verksamhetsledare: Pirkko Karjalainen.
2000-talet
Påverkansarbetet fick allt större betydelse. Förslaget till lag om äldres ställning och rätt till service var under behandling. Förbundet deltog i IkäMamu-verksamheten och projektet MielenMuutos. Förbundet fick sitt största ekonomiska stöd någonsin från RAY.
2000 startade Reparationsrådgivningen.
2002–2006 forsknings- och utvecklingsprojekt inom geriatrisk rehabilitering.
2004 bolagiserades hemserviceverksamheten och VTKL-palvelut Oy grundades.
2006 startade en ny verksamhet: Vänkretsen.
2009 hade förbundet 344 medlemsorganisationer.
2010-talet
Många nya verksamheter inleddes: Egenvårdsgruppträning och SeniorSurf. Påverkansarbetet syntes i många utlåtanden om social- och hälsovårdsreformen, valfrihet och klientavgifter.
2012 stiftades lagen om stöd för den äldre befolkningens funktionsförmåga samt om social- och hälsotjänster för äldre.
2015 grundades Vahvike-materialbanken för att stöda stimulerande verksamhet.
2016 såldes VTKL-palvelut Oy, som bedrev hemservice, till Helsingfors Diakonissanstalt.
2018 startade projektet Vanheneminen.fi för att främja eget förutseende inför åldrandet.
Verksamhetsledare: Satu Helin och Anni Lausvaara (2018– ).
Källor:
Kari Pitkänen, Puoli vuosisataa vanhustyötä – Vanhustyön keskusliitto 50 vuotta
Centralförbundet för de gamlas väls verksamhetsberättelser
Jaakko Tuomi